Så fort jag är ensam så går tankarna till dig Malin. Som en storasyster, vän, rumskompis, rådgivare. Du var helt enkelt allt. En som man kunde ringa mitt i natten. En som hämtade mig när jag missat tåget. En som alltid ställde upp vad som än hände. Vi stod vid varandras sida tills döden skiljde oss åt. Precis som vi lovat varandra. Tyvärr så ville döden skilja oss åt tidigare än planerat.

Jag försöker hålla mig sysselsatt så mycket som möjligt. Annars så sätter mina hjärnspöken igång.
Jag fattar inte hur jag ska kunna leva ett liv utan dig. Jag hade ju vant mig vid att alltid ha dig vid min sida. Men du lever vidare i Linnéa och Emilia. Saknar dem också. Men dem kan jag iallafall träffa, dem kan jag ge en kram om jag vill.

FAN, vad jag saknar dig. Kom tillbaka :( <3

Har förlorat världens underbaraste vän! Hur orättvist är det inte att du lämnade denna jord. Du har tagit mig igenom alla kriser. Du har fått mig att stå ut de svåra stunderna och skrattat med mig i det glada. Vi har gått igenom massor tillsammans. Mer än någon någonsin kunnat ana. Vi hade samma intressen, samma humor, samma musiksmak, samma allt. De säger att vi var stöpta i samma form och det har de nog rätt i. Utan dig hade jag inte varit någonting. Utan dig hade jag inte fått den kontakten med pappa som jag har idag. Det är du som kan ta åt dig äran av det. Alla framtidsplaner har försvunnit. Resor, ridningen allt vi hade planerat är borta. Det var dig jag skulle göra det med. Jag tänker inte göra det själv utan det får rinna ut i sanden nu. En mer godhjärtad person än dej får man leta länge efter.  Alltid så givmild och omtänksam. Även om du inte hade så mycket så gav du av det du hade. Jag hade bara önskat att jag hade fått hitta på en sista sak med dig. Fått ett sista minne eftersom att vi ar så många sorgliga minnen tillsammans. Jag kommer aldrig att glömma dig, du finns i mina tankar hela tiden.
Nu orkar jag inte skriva mer, tårarna bara rinner ner för kinderna.
Jag inte mer, jag orkar inte mer av detta livet. Jag orkar inte leva just nu...

Har varit i K-stad med Zarah idag. Vi letade julklappar, men kom mest hem med en massa onödigt skit ;)

Tänker på julen med både ångest och glädje. Visst är det mysigt med julstämning, Kalle Anka osv. Men jularna är inte samma grej som det var när man var mindre. Då räknade man ner dagarna ända från oktober. Nu rusar tiden på och man hinner inte ens uppfatta att man byter månad. Imorgon är det december, helt jäkla galet! Eller vänta, klockan är över 12, nu är det december!!? Vad hände med hösten?

Har iallafall bestämt att jag ska fira halva julafton med mamma och halva med pappa. Känns bäst så. Min högsta önskan hade varit att fira med båda två.. samtidigt.. men som det ser ut nu så är det inte möjligt, tyvärr. Men när jag blir äldre och får ett eget hus och barn, då ska jag bjuda hem hela familjen på julafton.
Men julen kan bli bra i år också. Om allt går enligt planerna. Vågar inte säga för mycket, jag knappt ens hoppas.